Då kan man äntligen stryka ännu en dag i almanackan, ännu en dag närmare hemkomst och ännu en dag närmare besked om hur min framtid kommer att te sig...
Är inte utan vissa emotionella kval som jag funderar över hur eventuella besked skall hanteras. Vill ju faktiskt in och börja plugga till maskinist NU men samtidigt känns Åland alldeles för långt borta från allt och alla jag håller kär. Är kanske mest grundat i att jag ogillar att kasta mig ut i något obekant och att jag innerst inne är väldigt förnöjd med säkerheten alla invanda mönster jag lever efter.
Samtidigt är det ju faktiskt hög tid för att bryta alla mönster och kasta sig handlöst in i ett nytt liv och levnadssätt.
Kanske är det inte alls säkerheten och alla mönster som håller mig tillbaka, kanske är det just min enorma avsky till att behöva planera och knyta upp mig som är stenen i skon?
Något jag i vart fall vet är att hemlängtan är påtaglig nu och faktumet att vi ska få en ryssjävel som chief gör inte saken bättre. Alla balter och diverse andra bolsjeviker tenderar alltid till att vara riktiga befälskukar som behandlar alla underordnade som skit. Jag hoppas dock denne man är undantaget från regeln, annars kommer resterande tid ombord att förvandlas till ett veritabelt helvete...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar